2012-03-26

Ingen ”klimaträddning” i Queensland, Australien



Exempellös (”unprecedented”) förlust för regerande klimatparti


Det styrande Laborpartiet i Queensland, Australien, blev näst intill utraderat i lördagens val 24 mars 2012.  Partiet lett av Anna Bligh förlorade 44 av sina 51 mandat i delstatens Lagstiftande församling (Parlamentet) som har 89 ledamöter. Anna Bligh fick lämna sin plats som Queenslands premiärminister till motståndaren Campbell Newman vars parti Liberala Nationella Partiet fick 78 av de 89 mandaten. Laborpartiet föll från 51 till 7 mandat.




Anna Bligh var en rekordkvinna på flera sätt. Den första kvinnliga premiär­ministern i Queensland (2007), den första kvinnan att bli premiärminister på egna meriter och den längst sittande regeringschefen i Australien. Nu blev hon också partiledaren med den största valförlusten någonsin i Australiens historia. Fram till valet var hon också den mest avskydda politikern i Queensland och näst mest avskydda i nationen. Etta nationellt är Australiens premiärminister Julia Gillard.

Anna Bligh erkände sig besegrad på lördagskvällen. Hon förklarade att hon skulle avgå som partiledare, lämna Parlamentet och sluta med politiken.

Vad hände?

Anna Bligh blev våldsamt impopulär i delstaten genom besluten att privatisera fem stora statsägda företag: (1) Quensland Motorways Ltd; (2) Brisbanes hamn; (3) Forestry Plantations Queensland; (4) Abbot Points kolterminal, som ska utvidgas från 50 till 400 miljoner ton kolexport/år; och (5) den koltransporterande delen av Queensland Rail. Åtminstone 3 000 arbetare beräknades bli arbetslösa genom försäljningen. 


Abbot Point kolhamn.

Bligh svek också ett vallöfte om bensinpriset:

Anna Bligh, 2008:
I will not kick (Queensland households) when they are down and I will not abolish the petrol subsidy.
(Jag kommer inte att sparka på (Queenslands hushåll) när de är nere och jag kommer inte avskaffa bensinsubventionen.)

Tre månader efter valet 2009:
The Bligh government will scrap its 8.35 cent per litre fuel subsidy  and hold a multi-billion dollar fire sale of State-owned assets to offset a plunge in revenues during the global financial crisis.
(Blighs regering kommer skrota de 8,35 cent per liter bränslesubventionerna och hålla en mångmiljard-dollars brandförsäljning av statliga tillgångar för att kompensera en djupdykning i intäkterna under den globala finanskrisen.)

Dessutom fick Anna Bligh bära det lokala hundhuvudet för svikna vallöften från den nationella premiärministern Julia Gillard. Denna lovade uttryckligen i teve att det inte skulle bli någon carbon tax (koldioxidavgift) under en regering hon ledde. Ändå manglade Gillard fram ett beslut om koldioxidbeskattning som ska träda i kraft 1 juli 2012 och gälla hela Australien. Tills vidare motsvarande 162 kr per ton, från 2015 handel via en koldioxidbörs. Då rör det sig om 100-200 miljarder kr om året.




Nästa nationella val ska äga rum i slutet av 2013. Det verkar mycket sannolikt att Julia Gillards regering som har ett enda mandats majoritet då kommer att sopas bort från styret. Oppositionsledaren Tony Abbot har svurit en ”blodig ed” att upphäva koldioxidlagen om han vinner makten 2013. Valet i Queensland har knappast minskat hans övertygelse på den fronten.

Signalvärde

Man kan tycka att ett val i ”the outback” av Australien, hemort för lantisar som Crocodile Dundee, ska spela liten roll i världen. Queensland har dock bara 4,5 miljon av Australiens 22,8 miljoner invånare. Delstaten är en osofistikerad råvaruexportör med frukt, spannmål och ull samt kol och malmer som produkter. Plus turism driven av närheten till Stora barriärrevet. 




Så har man tydligen tyckt i välkammade svenska media som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Har de alls nämnt valutgången är det i notisform. Men räkna med att den enorma valkatastrofen för ett såväl socialistiskt som klimatengagerat parti studeras noga av valstrateger och spinndoktorer i politiska partier över hela världen. Inget motsvarande har hänt i Australiens hela demokratiska historia. Från 51 mandat och makten till 7 mandat och obetydlighet. Frågan är om någon förlust av den dimensionen förut inträffat någonstans i den demokratiska världen. 




Valstrategernas fråga: Står den yttersta dagen för dörren – har omsorgen om statens ekonomiska hälsa och världens framtida klimat ingen dragningskraft på väljarna längre? Kan det vara så illa att människor förstått att utförsäljningarna av nationella tillgångar görs för att kratsa kastanjerna ur elden åt Wall Street efter kollapsen 2008 orsakad av pyramidspelet med kreditswappar? Har folk rentav märkt att klimatskrämseln saknar substans, att vädret är ömsom varmt, ömsom kallt som det varit i alla tider. Att Grönlandsisen inte smälter, Maldiverna inte dränks?

Då måste många politiska partier tänka om och det snabbt.

Framtiden har börjat

Att EU:s hundratals miljarder euro som ”hjälp” till länder som Grekland, Portugal och Irland bara låser länderna fastare i skuldfällan har varje tänkande människa insett vid det här laget. Pengarna går via staternas bokföring direkt till de långivande bankerna och ökar därigenom statsskulderna. Samtidigt predikas åtstramning för vanligt folk, sjuka, arbetslösa och pensionärer. Näringslivet slås i spillror.

Att som Anna Blighs regering sälja statliga tillgångar ”för att kompensera en djupdykning i intäkterna under den globala finanskrisen” är det sämsta eller näst sämsta en regering kan ta sig till. Alla vet att pengarna går till bankerna och deras omättligt giriga direktörer (med lite dricks åt politikerna).


Anna Bligh ger upp och förklarar sig besegrad.

Det andra sämsta/näst sämsta alternativet är att ”kämpa för klimatet” med höjda energipriser, enfaldigt trams om sol- och vindkraft, och attacker på folks möjlighet/rättighet att köra bil.

Politiker med känsla för hur vinden blåser har vetat det länge. Barack Obama, en av de halaste och mest slipade politikerna i världen, släppte klimatfrågan vid COP15 i Köpenhamn 2009. Där stod Connie Hedegaard och Fredrik Reinfeldt långa i ansiktet. Japan och Kanada har stigit av Kyotoprotokollet som sannolikt dör. Kina, Indien och Sydafrika satsar hårt på kolkraften, Polen slåss med EU för sina kolkraftverk och bevakar friheten att exploatera sina nyupptäckta, sannolikt enorma, reserver av skiffergas. Storbritannien tog ett halvt steg ut ur EU för att bevaka London som finanscentrum och gräms över sina vårdslösa klimatlöften. Ihop med Frankrike bygger man ut kärnkraften och håller sina skiffergasfynd i reserv.

I Sverige läste Miljöpartiets Maria Wetterstrand/ Peter Eriksson väljarkåren alldeles rätt inför 2010 års riksdagsval och låg lågt med klimatet. Partiet ökade 6 mandat till 25. Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen rullade vidare med vindkraften och gick ner 6 mandat till 23 varför Olofsson fick silkessnöret.

Något att kämpa för

För framgång behöver varje politiskt parti ett ärende, en mission. Något som kan ta tag i människor. Socialdemokraterna växte fram ur kapitalismens hänsynslösa rovdrift av arbetarklassen på 1890-talet och lyckades hålla engagemanget levande till någon gång på 1970-talet. Då kom Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin och kärnkraftsfrågan som snart tappade luften. Regeringsmakten dinglade fram och tillbaka tjugo år. År 2006 hade betongsossarna tappat all glans (minns Göran Persson) och väljarkåren valde av leda och trötthet de ”nya” Moderaterna.


Mitt förslag till alternativ valaffisch för socialdemokraterna. Originalet är från folkomröstningen om ATP-pension 1957. Allmän tilläggspension infördes 1 jan 1960 och grundades på "livsinkomsten" under 30 år. Tvärt emot en spridd vanföreställning sparades inte avgifterna utan användes direkt. Det gick bra då många arbetade och få var pensionerade, men 2002 då proportionerna blivit omvända måste systemet överges.

Vad som ska locka väljarna vid valet 2014 är en öppen fråga. Inget parti har motton som får sinnena att brinna och pulsarna att slå.

(M): ”Moderaterna tar ansvar för Sverige.” (S): ”Ett inkluderande samhälle där alla ska kunna vara med.”  (MP): ”Ett hållbart samhälle, som möter klimatutmaningen och dessutom ger nya jobb.” (FP): ”Inför euron så snart som möjligt.” (C): ”Var med och påverka vårt nya idéprogram.” (SD): ”Ansvarsfull invandringspolitik.” (V): ”Vi är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.” (KD): ”Låt familjerna bestämma mer.”

Redan Bibeln varnade för sådant innehållslöst svammel:

”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm.  Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm.  Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.”  (Joh. uppenbarelse, 3:15-16.)

Hjälp!

En drunknande griper efter varje halmstrå. De politiska partierna letar desperat bland gamla slagord. Centerpartiet, som förlorat rötterna genom sin mentala flytt till Stureplan, erkänner sin rådvillhet genom att be väljarna om bistånd: Hjälp oss med ett nytt idéprogram. Förtjusande kokett men kanske alltför blottande. Den sjunde slöjan ska en kvinna alltid behålla.

Vänsterpartiet är lika illa ute. Partiet har alltid varit trögrörligt och haft svårt släppa gamla tankegångar. Man behöll beteckningen kommunist längre än självaste Sovjetunionen. Strök ordet ur partinamnet 1990. Förre partiledaren Lars Ohly kallade sig kommunist till 2005. I senaste (sista?) försöket till ny plattform valde partiets tänkare socialism och feminism som ideologi. Hur djärvt och nyskapande är det?


Klassisk vänsterfeminism

Den nye partiledaren Jonas Sjöstedt (möjligen den skickligaste och mest övertygande i partiledargänget) verkar ha insett det hopplösa i att elda väljarna med så slitna klichéer. Istället har han omfamnat klimatfrågan i dess mest radikala version: inga koldioxidutsläpp, endast vind-vatten-solenergi. Av hänsyn till planeten! Dessutom ingen kärnkraft, hur lite koldioxid den än släpper ut. Av hänsyn till … tja hm?

En stjärna ska Sjöstedt dock ha för sitt val av tema: det rör om i debatten.

Min personliga uppfattning är att koldioxidkampen haft sin tid. Enda skälet för den var klimatskrämseln men inte många tror på den längre. Dessutom inser varje realist att det framgångsrika fossilbränslesamhället – som ingen vill leva utan – kommer att utnyttja vartenda fat olja, varje kubikmeter naturgas och ton kol man kan nå. Plus de nyupptäckta tillgångarna skiffergas. Dessutom de sannolikt ofantliga förekomsterna metanhydrat/ metanklatrat som är metan bundet i is.




En tvåhundraårig teknologi som gått från Newcomens och Watts enkla ångmaskiner till dagens enormt komplicerade, välfungerande och tillförlitliga näringsliv låter sig inte stoppas av gröna fundamentalister.  Spridningen av koldioxidavgifter/ koldioxidbörser över världen ska inte tolkas som framsteg för klimat-alarmisterna och koldioxid-reduktionisterna. I själva verket är de nya kanaler för kapitalet in i medborgarnas plånböcker. Tror någon att Goldman Sachs är emot koldioxidbörser? Handel för hundratals miljarder dollar/euro per år i EU, Australien, kanske Kina och Indien? Självklart inte.

På sätt och vis är det ironiskt att Jonas Sjöstedt, sprungen ur gammalkommunistiska värderingar i ungdomen, har valt att slåss för det internationella kapitalets intressen. Men ser man på de kretsar han rört sig i sedan han fyllde trettio är det begripligt: EU-nomenklaturan i Bryssel/Strasbourg 1995-2006, FN-kretsarna i New York 2006-2010, Sveriges riksdag 2010 och partiledare Vänsterpartiet 2012. Med beundransvärd självövervinnelse bor han i sin fru diplomaten Ann Måwes förmånslägenhet nära Carl Bildt och likställda på Karlavägen i Stockholm.

Ifall Jonas Sjöstedt läser om den exempellösa valkatastrofen för Anna Bligh och socialisterna/klimatkämparna i Queensland, Australien, i lördags bör han få en sjunkande känsla i magen.  Kan den gamla klimatkampens vandringsfärd verkligen vara över och kamraten mogen för gröna ängars klöver?

Det kommer att bli tomt. Mycket tomt.


  Den gamle klimatkampen

5 kommentarer:

  1. Haha! Max
    Detta är bland det bästa jag läst. Helt underbart att klä av de klimat-klåfingriga politikerna in till sjunde slöjan. (Anständigt, roligt och effektivt)
    En stjärt lapp får de väl ha kvar när de lämnar scenen för att skriva om pjäsen till ett mer verklighetsnära stycke för att kunna fortsätta att skina folk på omdöpta, smarta avgifter.
    Bim

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Hej
      Tack för ett bra inlägg. Jag undrar själv vilket parti man ska rösta på nästa gång. De är ju så lika i många frågor och speciellt när det gäller klimatet. Hoppas att Stefan Löven studerar detta noggrannt och förstår det men även har modet att ta konsekvenserna av detta. Samtidigt ska jag passa på att tacka dig för de trevliga synpunkterna som du gav om vår skola tidigare. Nu har jag lagt ut ett stort elevarbete om klimatet som presenterades på bloggen TCS. Kanske kan det intressera dig också även om du känner till all fakta bakom det. Häls Rutger

      Radera
  3. Intressant och roligt. Härligt med valet i Queensland, från 51 till 7 mandat. Utmärkt att väljarna säger ifrån när de får chansen. Är innerligt trött på klimathysterin som finansierats av både kärnkraftsindustrin, banker, FN och EU samt otaliga NGO:er.

    SvaraRadera
  4. Rutger Staaf:

    Din kommentar fick mig att göra ett nytt besök på Lagmansgymnasiets natursida. Nu läste jag rapporten om oxidationsförsök som är föredömligt tydlig och informativ. Jag hör till dem som blev förvånad över att stearinljusen slocknade vid så hög syrehalt som 16-17 procent.

    Av egen erfarenhet vet jag att stigande koldioxidhalt i luften snabbt ger panik (dålig luftrening i miniubåt). Man vill bara UT. En överlevnadsreflex.

    Credd till Parisa Hajjari och Johanna Hallersbo (och handledaren Rutger förstås). Hoppas Parisa och Johanna förvaltar anlagen för naturvetenskap i sina fortsatta studier.

    /Max

    SvaraRadera