Storbritannien har alltid varit en gossen Ruda i EU-sammanhang. Landet var inte med i EEC (European Economic Community, 1957-1993) som företrädaren till EU hette. Istället grundade man EFTA (European Free Trade Association, 1960-) som dock tappade luften när landet slutligen gick med i EEC/EU år 1973. (Efter att generalen/presidenten Charles de Gaulle, som inte ville ha med Storbritannien, gått ur tiden 1970.)
Trots att landet med 62,3 miljoner invånare är nr 3 i storlek inom EU (efter Tyskland 81,8 och Frankrike 65,4 miljoner) är relationerna spända. En orsak är EU-byråkratins försök att underminera Londons City och dess ställning som en motsvarighet till Wall Street i New York. Andra skäl kan man löst sammanfatta som det brittiska folkets insulära inställning bäst åskådliggjord genom det kända uttrycket ’fog in the Channel, the Continent is isolated’.
London Tower Bridge och City Hall.
Som Andas lugnt noterat i flera poster har energifrågan varit en särskild källa till kontroverser. Och nu är det dags igen. I dagens Daily Mail finns två artiklar som visar skillnaderna mellan det tyskdominerade EU på ena sidan, och Storbritannien på den andra.
Vindkraft
I den ena – Minister signals end of the wind farm: We can't pepper turbines across the country - enough is enough, declares energy minister – säger ministern för Energi och klimatförändring John Hayes att utbyggnaden av vindkraftverk på land måste bromsas. ”Även om en minoritet av det som är in the pipeline byggs kommer vi att möta vårt 2020 mål.” Hayes meddelar också att han startat en utredning om vindkraftverkens impakt på landskapsbilden och i vad mån de sänker fastighetsvärdena i närheten. På tiden, kan man tycka.
Nick Clegg Liberaldemokraterna
Detta sitter illa hos medregenterna Liberaldemokraterna som i brist på annat är gröna och traditionellt för energi från vind, sol och vatten. Deras ledare Nick Clegg har posten som Deputy Prime Minister (vice statsminister) men hans makt är begränsad av att liberalerna bara har 57 av 650 platser i House of Commons, och 91 av 788 i House of Lords. Minister John Hayes har även bett vetenskapsmän undersöka klagomålen över oljud från vindkraftverken, samt den eventuella fara för flygtrafiken de utgör genom att de stör radarsignalerna. Som slutkläm säger Hayes att dessa saker inte får baseras på någon ”… bourgeois left article of faith. These things are about the people and I am the people’s minister” (… vänsterborgerlig trosartikel. Dessa saker handlar om folket och jag är folkets minister). Storbritanniens mål för vindkraften 2020 är 13 TWh/år. I januari 2012 fanns 307 vindkraftsparker (= mer än en vindsnurra) med 4 428 MW installerad effekt. Nominell produktion ca 8 TWh/år. Nyligen har regeringen signalerat en omedelbar reduktion med 10 procent i subsidierna till vindkraften (f. n. 400 miljoner pund om året, 4 275 miljoner kronor) och ett totalt slut på bidragen efter år 2020.
Jäst efter degen 1 november 2012:
Som jag skrev i går tycker inte Liberaldemokraterna om Hayes synpunkter. Deras energiminister Ed Davey reagerade with consternation på artikeln i Daily Mail och fick John Hayes att hålla ett helt annat föredrag vid energikonferensen i Skottland.
En ruta ur dagens artikel är värd att återge. Som syns genererar en typisk vindsnurra el för 150 000 pund om året. Samtidigt får ägarna 250 000 pund i subsidier. Där ligger det sjuka i vindkraften. Kärnkraft Storbritannien har 16 reaktorer med 10 GW installerad effekt som normalt ger 16 procent av landets elektricitet. Samtlig utom en är planerade att stängas till 2023, undantaget Sizewell B får köras till 2035.
Sellafield som hade världens första kommersiella kärnkraftverk Calder Hall. År 2010 genererade brittisk kärnkraft 62 TWh (16 procent) av det totala behovet 378 TWh. Övrigt var gaskraft 46 procent, kolkraft 29 procent, andra förnybara (mest biomassa) 3,4 procent och vindkraft 2,7 procent. Klassisk vattenkraft levererade bara 0,95 procent vilket säger något om det brittiska landskapet. Det är alltså bråttom om den brittiska kärnkraften ska ersättas med nya kärnkraftverk, även om man förlänger löptiderna för existerande reaktorer. Man räknar med att den första av ca 19 GW installerad effekt nya reaktorer ska vara on-line år 2018. Dagens artikel i Daily Mail säger att Hitachi ska bygga sex kärnkraftreaktorer som ska ge el till 14 miljoner hem i 60 år. Avtalet som är värt 700 miljoner pund (7 748 miljoner kr) ska ge arbete åt 12 000 byggjobbare och ingenjörer under byggtiden. Regeringsföreträdare påpekar att inga subsidier ska utgå till projekten: ”There is no taxpayer subsidy in this at all” (Det finns inga skattebetalarbidrag i detta alls).
Vindkraftsbidragen på 400 miljoner pund (4 275 miljoner kronor) om året visar hur dyrt och oekonomiskt det trots allt är med den förnybara vinden som gunås är ”gratis”.
Jag är inte så naiv så jag tror att alla siffror är på bordet i Hitachifallet men två saker slår mig. Dels mängden el som kommer att genereras – 14 miljoner hem i sextio år – och dels byggnadskostnaden 700 miljoner pund. Någonstans finns en hake där. Men ändå, antag att första reaktorn kommer on-line år 2020; under den tiden har vindkraften kostat 8 x 400 miljoner pund = 3 200 miljoner pund (drygt 34 miljarder kr) bara i subsidier. Därtill ska läggas avgifterna för strömmen.
Arise Windpower och vägen ner
Undra på att PG Gyllenhammar och Maud Olofsson trivs i det svenska vindkraftföretaget Arise Windpower (där svenska skattebetalare genom Tredje AP-fonden varit med och förlorat pengar). Någon gång i en (snar) framtid kommer vanliga väljare att genomskåda spelet med ”förnybar energi”, "biobränslen" och ”vindkraft”. Den dagen kommer ”de gröna” svenska riksdagspartierna att få det ännu besvärligare än de har det i dag.
Det är intressant att se hur Storbritannien, EU:s erkända bråkstake, ändå hävdar sina åsikter i unionen trots sitt sidsteppade läge. Den dag kan komma då Tyskland ser sig tvunget att slå in på samma bana och låta befintliga kärnkraftverk få leva vidare bortom Angela Merkels politiskt motiverade slutdatum 2022.
Det vore inte det första myglet med beslut om nedläggning av atomkraften.
Ofta börjar jag dagen med att skanna över tidningarna. På nätet, förstås. Ett antal svenska: DN, SvD, Aftonbladet, någon enstaka gång Expressen. Av fem ledande nyheter har de ofta åtminstone tre gemensamt vilket visar hur svenska folkets åsikter styrs.
Några engelska: Guardian, The Telegraph, Daily Mail, nu och då Huffington Post US. De två första är allvarligt sinnade, Guardian är dessutom klimatövertygad med bl. a. George Monbiot som kolumnist. Daily Mail kan liknas vid ett större och bättre Aftonbladet.
Brittisk syn på omvärlden
Därför tog jag det med distans när jag läste i Mail Online att ”Global warming stopped 16 years ago, reveals Met Office report quietly released...” (Den globala uppvärmningenstoppade för16år sedan,avslöjarMet Officerapport som släpptes tyst). Det är i och för sig sant och man förstår att Phil Jones & Co smög ut den rapporten. Men vaddå – uppvärmningen har ju stått still länge. Det är ett av skälen till att Andas lugnt varit tomt på nyheter; man orkar inte tjata om samma sak hur länge som helst.
Med viss förvåning noterade jag att Watts Up With That tagit upp saken. Och just med hänvisning till artikeln i Daily Mail. Så alldeles utan respekt är Englands Aftonblad tydligen inte. Över huvud taget var söndagens version av blogglänkar väldigt kritisk till klimatskrämseln och dagens samhälle.
Cornucopia? reserverar sig inför en kommande intervju i Stampen/GP och förtydligar sig på punkter som Sveriges skuldsättning (som bärs av villaägarna) och peak oil. I princip håller jag med om synpunkterna gällande peak oil (oljan är för dyr och kommer att ta slut) men när detta sker är mer osäkert än vad ASPO och Kjell Aleklett tror. Att svenska vägplanerare har fel (Nya Slussen, Förbifart Stockholm) kan jag till nöds tro, men att hela den industrialiserade världen skulle gå åt galet håll med sina investeringar i vägar, bilfabriker och flygplatser tvivlar jag på.
Barroso: Behåll gärna blommorna så tar vi pengarna
Flutes reaktion inför norska nobelkommitténs senaste stollighet med EU som fredspristagare förstår jag däremot. Att den norska nobelkommittén behöver nytt blod är tydligt. Deltagarna i P 1:s God morgon världen tyckte i princip detsamma med viss hänsyn tagen till Folkpartiets huvudlöst EU-positiva attityd. The Global Warming Policy Foundation visar hur Storbritannien försöker gå två vägar samtidigt genom att dels öppna för energiföretag att gå runt reglerna för carbon footprint (som Department of Treasury vill), och dels behålla de gyllene vindkraftsavtalen med stora markägare (som the Committee on Climate Change vill). Det tar tid för en nation att ändra kurs och börja utnyttja skiffergas istället för vind.
Bloggen Climate Science tar upp det brittiska National Audit Office (Riksrevisionen) och dess förödande kritik av Storbritanniens försök med Carbon Capture and Storage (Koldioxidavskiljning och lagring). Redan överslagskalkyler i ämnet visar hur hopplöst dyr och ineffektiv en sådan teknik skulle bli. Att bränsleåtgången skulle stiga med ca 30 procent kan man väl ta, men att redan 9 gigaton koldioxid/år skulle ge mer än dubbelt så mycket flytande CO2-vätska som världens årliga olje- och gasproduktion är det verkliga stoppet. Andas lugnt snuddade vid problemen för mer än ett år sedan här och här.
Konservera allting
Pointman skriver om det illusoriska i att försöka fridlysa/rädda allting: Green Myths : We must conserve everything. Som exempel tar han upp isbjörnen och pandan. Han avslutar med en referens till den i förtid avlidne Michael Crichton (1942-2008) och Crichtons synpunkter på (den misslyckade) förvaltningen av Yellowstone Park. Artikeln rekommenderas till läsning. Det är typiskt för den politiska korrektheten i Sverige att Crichtons klimatkritiska thriller State of Fear (2004) aldrig översattes till svenska. (Läs den gärna på engelska, de som kan.)
I The Climate Scam skriver Ingemar Nordin om tecken på omsvängning i EU:s koldioxidpolitik. Energikommissionären Günther Oettinger har insett att Europas biltillverkare behöver uppmuntran och stöd; inte skildras som civilisationens dödgrävare vilket klimatkommissionären Connie Hedegaard gör. Man ser signaler även i Sverige: finansminister Anders Borg får mycket större rubriker än miljöminister Lena Ek (vars tid förhoppningsvis är utmätt till 2014).
Rent allmänt visar debatten att klimathysterin har haft sin tid. Snart går den globala uppvärmningen ner i historiens tratt, i likhet med 1970-talets globala nedkylning som ingen klimatforskare vill kännas vid i dag.
Themsen 1600-talet
Vad kommer i stället? Människan måste ju ha något att bekymra sig för. Här uppe i norra Europa tror vi kanske att problemen med euron snart är fixade och att allt ska återgå till ordningen igen. Snarare är det tvärtom. Till och med Christine Lagarde, chefen för IMF, börjar inse att svält och umbäranden kanske inte är rätt väg för att få Grekland på fötter, och Anders Borg menar att enda möjligheten för Grekland kan vara att lämna euron. Lägg till problemen i Spanien och Italien och Europas befolkning har något att oroa sig för. Det kan ta till 2018.
Dessutom tillkommer USA som ska välja president för de kommande fyra åren den 6 november 2012. Om det blir Barack Obama eller Mitt Romney kan vara hugget som stucket; landet har kvar sina ekonomiska och politiska problem.
Nog finns det nya svårigheter att ersätta de gamla med. Sannolikt kommer vi att sakna den gamla goda tiden då en (fiktiv) klimatförändring var det största hotet.
Klimatbekymren borde vara en central fråga i den industrialiserade världen. Om majoriteten forskare och spåmän av lägre rang har rätt är världen på väg mot en situation där ingen återvändo är möjlig. The tipping point. Efteråt kommer det att bli varmare oavsett vad människan gör. Kanske nästa nedisning (om något tusental år) blir inställd. Istället kan det bli det en värmeperiod vars detaljer ingen känner.
Just i dag, 1 oktober 2012, påpekar den brittiska tidningenThe Guardian att människan har 50 månader på sig att rädda världen. Femtio månader, det är drygt 4 år. Den 1 november 2016 är det för sent.
I sann tabloidanda har tidningen trugat diverse kända namn att ge råd i frågan Vad ska man göra för att rädda världen? En Molly Conisbee, som är något i brittiska miljörörelsen, säger att man kan samla syltburkar, snören och gamla tvätthandskar, det gör hennes mormor/farmor som var med om andra världskriget. En Mark Boyle, känd för en bok om att leva utan pengar, föreslår att alla ska sätta personliga mål för en övergång till låg-carbon livsstil. Barbara Stocking, chefen för Oxfam (en sorts Rädda Barnen), vill se en enklare livsstil för vanliga västerlänningar: ”Instead of asking supporters to campaign with us on biofuels, we will urge them to give up their car” (i stället för inbjudan till kampanj med oss för biobränslen, kommer vi att uppmana dem att ge upp sin bil).
Där finns många fler råd: Världen behöver ett globalt Tahrirtorg; Vi måste sakta ner och tänka på vad som är viktigt; Individuellt ägande är orsak nr ett till ineffektivitet; Kasta neo-liberalismens ideologiska fällor.
Den ängslan en läsare kan känna minskas dock när man märker att programserien 50 månader att rädda världen ingår i en större serie 100 månader att rädda världen. Det kanske inte är så brått i alla fall.
Svenska valprognoser
Hur lite man bryr sig märks tydligt i de svenska valprognoserna. Under september 2012 fick DN/Ipsos (tidigare Synovate) betydande uppmärksamhet eftersom både Centern och Kristdemokraterna hamnade under riksdagsspärren 4 procent.
Nu finns det fler opinionsundersökningar. Exempelvis Sentio med liknande resultat. Centern och KD åker ut.
Och United Minds där Centern är ensam om att få silkessnöret med 3,3 procent.
Slutligen Novus där Centern klarar sig med en hårsmån (4,1 procent) men KD ensamt åker ut (3,3 procent).
Läsa och tolka opinionsundersökningar är mer konst än vetenskap. I sådana finns något för var och en.
Svensk inrikespolitik
Den svenska inrikespolitiken tuffar på som vanligt. Efter några luftballonger med klimatet som lockbete har partierna lämnat det riskabla området.
Vänsterpartiet som gjorde ett dramatiskt klimatutspel i början av Jonas Sjöstedts partiledartid i februari 2012 har återgått till ordningen. Väldigt lite om klimatet och kärnkraften; istället "massarbetslösheten", bemanningsföretagen och det säkra kortet skola-vård-omsorg. Centerpartiet verkade vid Annie Lööfs tillträde som ett klassiskt vilsegånget klimatparti (grön omställning i Sverige och världen) men letar inför valet 2014 efter nya och fräschare ämnen. Hittills med klent resultat: fler miljöbilar (från matkassen till hållbart drivmedel) och minskat matsvinn (allt från hagen ner i magen). Tror partiet man vinner väljare med karamellrim har de verkligen problem. Vad ska ett gammalt bondeparti göra i Sveriges riksdag? Det är trångt på klimatfältet. Så har också Folkpartiet satsat på annat: Sverige in i eurosamarbetet, och in i Nato. På skolområdet är problemet att med munväder försöka höja lärarnas status fastän idén med lärarlegitimation körde fast. Inte ens det klassiska klimatpartiet Miljöpartiet de gröna lägger mycket krut på världens klimat. Istället har de medelst triangulering hamnat i den mitten där alla trängs. Se på deras tre miljarder till vården: endast 120 miljoner, 0,12 miljarder kr, ska gå till till vidareutbildning; det andra försvinner som ökad bemanning/bekvinning och som arbetstidsförkortning för utvalda. Dessutom är det bara ett förslag utan chans att gå igenom.
De två stora - Socialdemokraterna 112 mandat och Moderaterna 107 mandat - gör diverse utspel utan att hjärtat är med. I hemlighet tror jag de vänder på möjligheterna till en gemensam regering efter valet 2014. Den som lever får se.
På klimatfronten pågår två slags utveckling samtidigt. Dels retirerar AGW-hypotesen (teorin att människans koldioxidutsläpp orsakar global uppvärmning) undan för undan, och dels kommer indikatorerna på en faktiskt, måttlig global uppvärmning tätare och tätare.
AGW-hypotesens återtåg manifesteras teoretiskt genom det allt mindre genomslaget för klimatmötena. Där var COP15 i Köpenhamn 2009 rörelsens Waterloo som följdes upp i Cancun 2010 och Durban 2011. Ingen väntar någon förändring i Qatar 2012.
De praktiska förändringarna äger rum i tysthet (eller i alla fall utan fanfarer). Ett exempel är Tysklands satsning på kolkraft. För femton månader sedan beslöt regeringen Merkel att lägga ner landets kärnkraft på grund av fataliteten i Fukushima (minns någon den? … annars se här). Istället skulle man satsa på förnybara bränslen, typ sol, vind och vatten.
25 procent: Satsningarna på förnybar energi har gett ett märkbart tillskott. Mätt i producerad el gav den 67,9 TWh första halvåret 2012 vilket var 25 procent av elförbrukningen 272 TWh. (Vindkraft 9,2 procent, biomassa 5,7, fotovoltaiskt 5,3 och vattenkraft 4,0 procent = 24,2 procent).
Som jämförelse har Sverige nästan 60 procent av sin el från förnybara källor: vattenkraft 45 procent, biobränsle (varav mycket grot) 9 procent, vindkraft 5 procent. Men får vi någon credd för det? Dessutom är kärnkraften i princip utan klimateffekt fast den inte är förnybar.
75 procent: Som var och en kan se fattas det trots framgångarna med förnybart 75 procent av Tysklands elbehov. Det täcks dels av den kärnkraft som fortfarande är i drift till 2022, och dels till största delen av värmekraftverk som eldar kol och brunkol (lignit).
Tyskland importerar också ca 100 miljarder kubikmeter naturgas årligen, huvudsakligen från Ryssland. Tysklands behov var starkaste skälet till byggandet av gasledningen Nord Stream i Östersjön från ryska Viborg till tyska Lubmin. Detta betraktas med välvilja av koldioxidalarmisterna i Bryssel; de är så illa tvungna och gör jämförelser med hur det vore om landet istället använde kolkraft.
23 nya kolkraftverk i Tyskland
Den 15 augusti 2012 invigde Tyskland ett nytt kolkraftverk Neurath BoA 2&3 som ligger i Grevenbroich-Neurath nära Köln. BoA, uttytt ”Braunkohlenkraftwerk mit optimierter Anlagentechnik”, står för ny teknik som ger mer energi per eldad brunkolsmängd. Som resultat mindre mängd koldioxidutsläpp per producerad kWh. Det rör sig enligt ägarna RWE (Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk) om 30 procent mer el per utsläppt mängd koldioxid.
Neurath brunkolskraftverk. Notera likheten med Jänschwalde brunkolskraftverk som ägs av Vattenfall. Om ett dagbrott som läggs igen efter typ 100 år är bättre eller sämre än en dämd älvfåra kan diskuteras.
Jämför med en gammal
bekant för Andas lugnts läsare, nämligen
Jänschwalde, ett brunkolskraftverk tillhörigt Vattenfall. Installerad effekt 3 000 MW och produktion 22 terawattimmar, TWh, per år.
Koldioxidutsläpp 24 megaton (miljoner ton) per år (1,1 Mt per TWh.) Neurath BoA har 2 200 MW installerad effekt vilken skulle kunna ge 21 TWh el per år vilket är nästan lika mycket som Jänschwalde men med lägre effekt.
Dessutom kan kraftverket öka eller minska elproduktionen mycket snabbt som en anpassning till oregelbundenheterna i vindkraftsproduktionen. Bevisligen 500 MW upp eller ner på femton minuter. Neurath BoA 2&3 är det första i en planerad serie på 23 kolkraftverk. Som signal åt EU:s miljöbyråkrati och dess Roadmap 50 som vill fasa ut kolenergin till år 2050 är invigningen subtil. Man låter miljöministrarna med tillhörande formalister bränna några hundra miljoner euro till den nytta det hava kan och arbetar idogt med miljarder euro på mer relevanta uppgifter.
Allt färre tror
Samtidigt kommer data om nordpolsisens avsmältning som borde oroa klimatalarmisterna. Årets minsta utbredning som regelbundet inträffar i början av september verkar underträffa år 2007 med en halv miljon kvadratkilometer (4,17 miljoner km2 år 2007). Men kommentatorerna hamnar i två skilda fack.
Larmgruppen: De som ihärdigt propagerar för AGW-hypotesen och menar att människans koldioxidutsläpp (33,4 Gton år 2010) är orsaken och att enda räddningen är att eliminera utsläppet helt. Annars stundar obeskrivligt elände.
Till dessa hörde en tid svenska partiledare som Jonas Sjöstedt, Annie Lööf och Åsa Romson/Gustav Fridolin. Jonas Sjöstedt har dämpat sin klimatförkunnelse för att rädda Vänsterpartiet kvar i riksdagen, Annie Lööf funderar fortfarande på vilken linje Centerpartiet ska välja, rättfram klimatalarmist är väl bara Åsa Romson i Miljöpartiet så länge Gustav Fridolin är pappaledig.
Skeptikergruppen: De som anser att människans klimatbetydelse är gravt överdriven och hennes inflytande bara en faktor bland många. Dit hör i tysthet allt fler av ”världens ledare”, mängder av företagsledare och vanliga politiker på läns- och landstingsnivå.
Att USA:s Barack Obama gör det är ställt utom allt tvivel, likaså Tysklands Angela Merkel, Frankrikes François Hollande och Storbritanniens David Cameron. Att Sveriges Fredrik Reinfeldt ser med distans på klimatfrågorna verkar klart.
Den brittiska tidningen The Guardians ledarsida, tills nyligen envist pro-AGW, utmärkte sig genom en mycket behärskad kommentar till nordpolsisens avsmältning: ”Climate change: all that is solid melts into water” (Klimatförändringar: Allt som är fast smälter till vatten).
I Sverige har kommuner som Karlstad och Göteborg tonat ner sina planer för att motverka en framtida höjning av kustlinjen. Framtiden får själv ta hand om sina problem, vilka de nu blir.
Slutsats
Uppfattningen att klimatengagemanget är på väg att avta får ytterligare näring av den internationella mediavärldens reaktion på nordpolsisens rekordstora avsmältning år 2012. Bortsett från ett antal forskare och förkunnare som grävt sig för djupt in i AGW-hypotesen för att kunna backa ut var reaktionen ett: ”Jaha, och sen då?”
Inte alls den hektiska upprördhet som kunde väntats för några år sedan.
Inget är statiskt. Minst av allt politiska ståndpunkter. Vid det här laget har världens mediaföretag omplacerat sina klimatjournalister eller gett dem nya ämnen. Politiska strateger har konstaterat att klimatfrågan är slutkörd och gammaldags. För närvarande satsar man på lagom vinster i välfärden, starka ord om arbetslösheten och möjligen socialism utan socialism. Alla springer omkring och försöker fånga, inte den stora kärleken, utan de magiska fraser som ska ge vinst i det stora lotteriet Riksdagsvalet 2014.
Att det inte blir klimatkamp och koldioxidnedskärning kan man betrakta som säkert.
En tid har jag haft lösa planer på att instifta ett Femörespris för gröna insatser inom miljö- och klimatområdet. Priset skulle celebrera ett miljöförslag, en politisk satsning eller programförklaring som är barnsligt orealistisk, naiv och/eller dum.
Tankegången går tillbaka på barnsången ”Om ja fick 5 öre” från 1913 av Felix Körling (1864-1937). Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma, då skulle ja bli så glad, så glad, så glad, då skulle ja köpa så mycke med detsamma, och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.
En liten insats som förväntas räcka till stora ting. Alla förstår att det är fantasi men ingen vill spräcka den barnsliga drömmen.
Typ Annie Lööfs”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.” En oerfaren flicka från lingon-Småland skissar sina planer på vad hon vill åstadkomma som ledare för ett obetydligt politiskt parti med sviktande väljarstöd i ett litet land som ofta förväxlas med Schweiz.
”En grön omställning i Sverige och världen!”
Vet lilla ja hur stor världen är? Större än Maramö, rentav större än hela Småland.
Ett pris som varit inspiration är Gummiudden – att utdelas till "fysisk eller juridisk person, som i sin kritiska verksamhet ej lyckats i krigarens ärliga uppsåt att såra och döda, utan endast harmlöst plattat till polemikens udd mot den angripne och/eller kanske till och med i sitt donquixotska stormanlopp svängt sin udd så i blindo, att densamma böjts i riktning mot honom själv".
En något föråldrad studentikos formulering men så är/var utdelaren också Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet. Det är tveksamt om Gummiudden fortfarande delas ut, länken till föreningen är död och den siste pristagaren på Wikipedia är Erland Ringborg 2009.
En annan idégivare är The Darwin Awards – to people who eliminate themselves in an extraordinarily idiotic manner, thereby improving our species' chances of long-term survival (människor som eliminerar sig själva på ett utomordentligt idiotiskt sätt och därigenom förbättrar vår arts chanser till långsiktig överlevnad).
Likaså Ig Nobelpriset. Namnet är en engelsk ordvits på ignoble (föraktlig, simpel). The Ig Nobel Prizeshonor achievements that first make people laugh, and then make them think (Ig Nobelpriset hedrar prestationer som först får folk att skratta och sedan tänka).
Några exempel:
2006 Ornitologi: Schwab & May för studier som förklarar varför hackspettar inte får huvudvärk.
2007 Fysik: Mahadevan & Villablanca för teoretiska studier av hur lakan blir skrynkliga.
2008 Kemi: Umpierre, Hill & Anderson för upptäckten att Coca-Cola är en effektiv spermicid, och Hong, Shieh, Wu & Chiang för att händelsevis ha bevisat att det inte är sant.
2010 Fredsforskning: Stephens, Atkins & Kingston för bevis att svordomar lindrar smärta.
Nämnas kan också Golden Raspberry Awards (Gyllene Hallonet Priset, jfr Blowing a raspberry, ljud här), en motpol till Oscarsgalan, där man delar ut priser till årets sämsta insatser i filmvärlden.
Också den brittiska Foot in Mouth Award (Foten i Munnen Priset) som delas ut årligen av Plain English Campaign”for a baffling comment by a public figure" (för en häpnadsväckande kommentar av en offentlig person).
Senast 2011 till Silvio Berlusconi för utsagan om trohet ”Jag är ganska ofta trogen” och om Barack Obama ”Stilig, ung och solbränd”.
Trigger
Alla vet att man kan bära på en idé som (oftast) går upp i rök utan att lämna spår, eller (ibland) leder till handling. Det som löste ut idén om Femörespriset var ett yrkande av Miljöpartiets gruppledare i Stockholm Åsa Jernberg om en köttfri dag i alla Stockholms skolor. Miljöpartiets definition av kött innefattar också fisk och kyckling.
”Vår utgångspunkt är att vi står inför enorma klimatutmaningar och att köttkonsumtionen ökat väldigt kraftigt, enligt Jordbruksverket har den stigit med 41 procent sedan 1990”, säger Åsa Jernberg. “En köttfri dag i veckan skulle bidra till att Stockholm tar sitt ansvar. Om vi ska möta klimatutmaningarna måste vi jobba på bred front, det finns ingen quick fix.”
Tanken att en köttfri dag i veckan bland Stockholms ca hundratusen skolelever skulle påverka det globala klimatet är så totalt utan verklighetsanknytning att orden sviker mig. Jag tar min räddning i en beundransvärd ingress i förre översten 1 graden Bo Pellnäs debattartikel Beskrivning av Jas-köp gränsar till ren lögn i SvD 27 augusti 2012.
”I politiken är språket det viktigaste verktyget. Hittar man de rätta orden vid det rätta tillfället får man acceptans för hur man beskriver verkligheten. Det finns dock en gräns för hur långt man kan driva språket. Verkligheten själv sätter den gränsen. Uppfattar människor att det som sägs inte stämmer med det man ser, får politikerna en narrkåpa på huvudet.”
Åsa Järnberg sitter i Stockholms kommunfullmäktige för Miljöpartiet De Gröna och hade en halv miljon kr i lön 2010, säkert mer 2012. Och hon sysslar med sådana meningslösheter som att försöka rädda jordens klimat med en köttfri dag i veckan i skolorna. Hon har verkligen en narrkåpa på huvudet.
Överslagskalkyl
Kan Åsa Jernberg räkna, hon är dock civilingenjör? Vet hon hur stort det globala koldioxidutsläppet är? 33,4 gigaton (miljarder ton) år 2010. Och Sveriges koldioxidutsläpp? 0,0529 gigaton, fem hundradels gigaton. Det är en väldigt liten del av världens utsläpp, 1,6 promille. Och då ingår allt: bilarna, cementproduktionen på Gotland, värmekraften som ersätter vindkraften när det inte blåser, Försvarsmakten, Volvo … varenda rökpuff.
Nolla Sverige: Om man kunde skära ner Sveriges koldioxidutsläpp till noll (skrota alla bilar, ombyggnaden av Slussen och bygget av Förbifart Stockholm, ställa JAS 39 och regereringsflygplanen på marken, lägga ner verkstadsindustrin och massatillverkningen … listan är lång) skulle det globala utsläppet minska från 33,4 till 33,3471 gigaton. Avrundat 33,4 gigaton. Åtgärden försvinner i decimalerna, som man säger.
Skolkött i Stockholm: Ta bort köttet för hundratusen elever var femte dag av 178 läsdagar, säg 36 dagar. Antag 100 g per elev i 36 dagar = 3,6 kg per elev och läsår, totalt 360 ton gris/nöt/kyckling/fisk per år sparat för Stockholms skolor.
Elevröster om skolmaten här År 2006 åt genomsnittssvensken 10 kilogram nötkött, 14 kilogram fläskkött och 15 kilogram fågelkött. Totalt 84 kilogram kött per person/år. Därtill 28,5 kg fiskper person/år.
Sammanlagt "Miljöparti-kött” 84 + 28,5 = 112,5 kg. Med en befolkning på 9,4 miljoner blir det 1 058 miljoner kg, 1 058 tusen ton per år. Vad blir ”klimateffekten” om Stockholms skolor sparar in 360 ton av 1 058 000 ton? (Tänk på det som pengar: trehundrasextio kr av en miljon femtioåttatusen kr så blir det lättare.) Ingen vet om det blir någon "klimateffekt" alls, varken Åsa Järnberg eller någon annan grön världsräddare.
Gloriöst dumt
Åsa Järnbergs förslag är så enfaldigt och långt förbi gränsen för meningsfullt språkbruk att det måste vara en av topparna i den gröna tok-argumentationen. Om inte dess Mount Everest eller K2 så kanske Annapurna.
Utan tvekan förlänar jag Åsa Järnberg det första Femörespriset. Prisets manifestation i den fysiska världen är lika obetydlig som klimateffekten av förslaget, det vill säga ingen. Inget diplom, inga pengar, endast hedern av att ha blivit utvald.
Ett bekymmer är att Åsa med sitt förslag satt ribban för Femörespriset så högt att det blir svårt för andra tävlande att kvalificera sig. Men jag ser framtiden an med förhoppning och tröstar mig med ordspråket:
I posten ”Stiltje i klimatkampen” 31 juli 2012 kommenterade jag Åsa Romsons troskyldiga beskrivning av Sverige som ett överflödsland där endast Alliansregeringens inkompetens hindrade utvecklingen av ett grönt Schlaraffenland:
”Vi har jättestora ytor med skog och jordbruk som producerar biomassa […] vi har enormt mycket rinnande vatten […] Vi kan bygga förnybar energi här och nu.”
Hallå Regeringen!
I likhet med många gröna fantasier hade Åsa Romsons tankar liten verklighetsanknytning. ”Vi har enormt mycket rinnande vatten” – visst har Sverige gott om sådant. Ungefär hälften av landets elförsörjning kommer från vattenkraft (hittills i år 40 TWh av totalförbrukningen 74 TWh). Problemet är att sgs all utbyggbar vattenkraft är exploaterad. Fyra stora älvar - Vindelälven, Pite älv, Kalix älv och Torne älv – är genom riksdagsbeslut med rötter i striden om Vindelälven på 1960-talet fredade för utbyggnad. Vill Åsa Romson riva upp det beslutet för att minska koldioxidutsläppet?
Parentes vindkraften: Nog är det väl gott att veta att den hajpade, dyra och avskydda vindkraften t.o.m. juni producerade 3,5 TWh under 2012 och därmed täckte 40 procent av Sveriges nettoexport av el 8,7 TWh under samma tid (export 14,9 TWh minus import 6,2 TWh). När vindkraften hårdlanserades för typ fem år sedan visste man redan att landet gick mot ett elöverskott som nu växer i takt med att tillverkningsindustrierna flyttar ut (eller som SAAB, läggs ner). Då var frågan: Varför vindkraft? Svaret i dag: Som en ny exportprodukt.
Dyrt och onödigt tycker bl. a. Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott.
Vårt jättestora jordbruk som producerar biomassa finns inte. I decennier har modellen varit att plantera odlingsmark med skog. Jordbruket kan i dag bara producera ca 60 procent av maten till Sveriges 9,4 miljoner invånare. Om man tog all landets spannmålsmark 1,2 miljoner hektar till veteodling för etanolframställning skulle det ändå saknas en halv miljon hektar för att försörja landets 3,6 miljoner bensindrivna personbilar.
Som jämförelse omfattar Brasiliens sockerrörsodlingar 7,8 miljoner hektar. Ungefär hälften av sockret används till bilbränsle-etanol och utbytet är över 6 000 liter per hektar. Veteodling i Sverige ger ca 2 500 liter etanol per hektar.
Jättestora ytor med skog?
Sverige har 28,3 miljoner hektar skogsmark, vilket motsvarar 70 procent av landarealen. Sverige är därmed det största skogslandet i EU. Den produktiva skogen uppgår till 23,2 miljoner hektar eller 82 procent av all skog.
Vår granne Ryssland har runt 760 miljoner hektar skog (den bekanta taigan). Tjugosju gånger så mycket som Sverige och är därmed det största skogslandet i världen.
Förra posten använde siffran 100 miljoner kubikmeter/år som mått på skogens tillväxt (siffran från Skogsstyrelsen). Kommentatorn Jan menade att måttet gällde ”fub” (fast mått under bark), ett masavedsmått som avser barkade stammar utan grenar, kvistar, ris, stubbar och rötter. Som biolog ville jag komma åt den totala tillväxten, biomassan, den årliga vävnadsproduktionen av trädets fotosyntes: rot, stam, grenar, barr/blad. Hur stor är den?
På sin statistiksida säger Skogsstyrelsen: Tillväxten på produktiv skogsmark är cirka 111 milj. m3sk, 117 milj.m3sk på samtliga ägoslag. Måttet m3sk (skogskubikmeter) är ett virkeshandlarmått för stående skog och mäter stamved med bark från fällskäret och uppåt. Inte grenar, kottar, barr/blad, stubbar och rötter. Så illa som fub var det inte.
Grot i väntan på transport Grot: Vi lever i kommersialismens tid och allt som går att sälja har ett namn, ett pris och en uppskattad mängd. Användbart avverkningsavfall – grenar och toppar – kallas grot och säljs till värmeverken i form av flis. Hos gran är 20-30 procent av biomassan grot och 50-60 procent stam. (Hos tall och lövträd är proportionen grot mindre.) I runda tal ger varje kubikmeter stamved av gran en halv kubikmeter grot. Den har samma energivärde som ved, ca 2 MWh per fast kubikmeter. Som flis hos värmeverken blir volymen 2,5 gånger större men energivärdet ökar förstås inte.
Med dagens skördenivå ger groten 7-8 TWh energi per år. I framtiden beräknas den kunna bli 34 TWh/år, 9 procent av Sveriges nettoförbrukning 400 TWh/år.
Min avsikt var att beräkna den svenska skogstillväxtens teoretiska energivärde för att jämföra den med landets nuvarande energiförbrukning. Min uppfattning är att om/när oljeprodukterna faller bort blir Sverige ett helt annat och mycket primitivare land.
Energin i en kubikmeter ved är ungefär 2 MWh, i 100 miljoner skogskubikmeter trä 200 miljoner MWh, 200 TWh. Lägg till 50 miljoner skogskubikmeter grot (generöst räknat i Andas lugnts vanliga stil) och vi får 100 TWh till. Det korrigerade måttet för skogens tillväxt per år blir då 300 TWh.
(Till biomassan kommer rötterna men de lämnas att förmultna och saknar ekonomiskt värde. Som gödning är de viktiga, som råvara för trätjära av viss betydelse. En gång i tiden var trätjära en viktig svensk exportprodukt och den kallas fortfarande Stockholm tar i handeln. Det var på håret att renlevnadsbyråkraterna i EU förbjöd den härom året. )
Om man kWh för kWh kunde omvandla all grot i svenska skogar till bilbränsle skulle årsproduktionen lagom täcka den svenska bilparkens årliga bränslebehov. (Att det skulle innebära vanvård av skogen är ett eget kapitel.) I praktiken kan man dock inte göra sådana fasomvandlingar utan stora förluster. Kanske man kunde behålla 30 procent av energivärdet i omvandlingen trä till bilbränsle.
Tanken är förstås helt utan verklighetsanknytning.
Gengasdrift - direkt användning av träkol som drivmedel. Den höga halten kolmonoxid orsakade många skador bland användarna.
Slutsats
Sveriges naturtillgångar i form av biologisk produktion är begränsade. Landet ligger extremt långt norrut med sin geografiska tyngdpunkt Flataklacken på 62 grader N. Jämförbara platser Anchorage, Kamchatka och Eystribyggð (vikingarnas boplats på Grönland). Vore det inte för Golfströmmen skulle Sverige vara på gränsen till obeboeligt. Att det är vänt från solen under vintern kan dock ingen varm havsström hjälpa.
Landets jordbruk kan inte försörja befolkningen. Vi klarar oss bara så länge vi har något att sälja. Kan bara köra bil så länge det finns bensin och diesel från petroleum.
Skogen har ett ekonomiskt värde tack vare penningekonomin. Än så länge förädlar vi träet till massa, papper och snickerivaror men efterhand som energin och arbetskraften blir för dyr flyttar verksamheten till lågkostnadsländer. Ska pitprops och annat råvirke bli exportprodukt igen? Då det gäller malmen i Norrland är Sverige en simpel råvaruexportör. Förädlingstankarna gick i graven när Stålverk 80 stoppades av regeringen Fälldin år 1976. Under 1970/80-talen avvecklades den svenska varvsindustrin i regi av statliga Svenska Varv.
Fortfarande är svenskarna utbildnings- och kompetensmässigt överlägsna stora delar av världens befolkning men läget ändras snabbt. Mätt i antalet utdelade doktorsgrader i alla ämnen satsar Kina, Mexiko, Indien och Polen(!) intensivt. För ett antal år sedan var Söul i Sydkorea den stad där personer med doktorsexamen växte tätast. En svensk arbetare har inte längre bäst villkor i världen; tyska bilarbetare har både högre lön och kortare arbetsvecka (35 timmar).
Det är hög tid att Sverige bekymrar sig om sitt skolväsen: är utbildningen till för att elever ska ”förverkliga sig själva” eller ska den ha ett tillämpbart värde? Ibland låter det på regeringen som att framtidens största problem är att få fram tillräckligt många som kan tömma pottor i åldringsvården.
Man skulle önska att politiker intresserade sig för viktiga angelägenheter som utbildning, arbete och bostäder istället för sådant snömos som bekymmer för jordens klimat. Även om klimatet satt i klämma enligt AGW-hypotesen kunde svenska politiker inte göra ett smack åt saken.
Sverige är nämligen en mikrospelare på den banan: Nr 85 i befolkningslistan med 1,3 promille av världens befolkning och med 1,6 promille av världens koldioxidutsläpp. Allt svenskt snack om att rädda världen är bara musen som röt.
Klimat-alarmisterna körde länge med begreppet ”tipping point”, brytpunkt, en hypotetisk punkt i den globala uppvärmningen då den (av människan orsakade) klimatförändringen skulle bli irreversibel. När den punkten passerats kunde processerna inte stoppas, allt var för sent, katastrofen förestod. (Jordens isar skulle smälta, världshaven stiga 80 meter, stora städer dränkas, människorasen reduceras till spillror som släpade sig fram i ett dimmigt, regndränkt cirkumpolärt bälte som nu är tundra.)
Nu tycks själva klimat-alarmismen ha passerat en sådan brytpunkt. Dess larmeffekt har försvunnit, intresset för klimatfrågor är lågt till obefintligt, klimaträddningens politiska kraft är borta.
Insikten att Sverige är en mikroskopiskt liten spelare i den globala klimatfrågan börjar sprida sig. (Nr 85 i befolkningslistan med 1,3 promille av världens befolkning, 1,6 promille av världens koldioxidutsläpp.) Ytterst få väljare tror på Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson när de lovar att med koldioxidbegränsningar inom Sverige rädda jordens klimat. Den mest patetiska målsättningen av alla, Annie Lööfs ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet”, börjar äntligen få den uppskattning den är värd: Centerpartiet balanserar på förintelsens kant.
Vart man tittar syns samma signaler. De stora klimatmötena får allt mindre uppmärksamhet: Köpenhamn 2009 var kulmen, sedan har det via Cancun 2010 och Durban 2011 gått nerför med det jättelika Rio +20 sommaren 2012 som det hittills värsta bottennappet. Fredrik Reinfeldt: Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda. Vänta inte att Qatar 2012 ska ge mer.
Samma sak i lilla Sverige. Miljöpartiet som var uppe och nosade på 12 procent sympatisörer i november 2011 ligger nu runt 8 procent. Åsa Romsons tal i Almedalen 2012 gick spårlöst förbi trots inhyrd meteorolog, hennes sommartal 22 augusti 2012 på Kungsportsplatsen i Göteborg samlade ett 50-tal åhörare.
Landets klimatsupernova Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, satsade i början av 2012 på ett fundamentalistiskt klimatprogram med radikala koldioxidbegränsningar och nedläggning av kärnkraften. Partisympatisörerna minskade hastigt: från en topp runt 9 procent i januari 2012 till knappa 6 procent i augusti. Sjöstedt övergav snabbt klimatlinjen. Vid sitt sommartal i Umeå 19 augusti 2012 la han tyngdpunkten på klander av Alliansregeringen.
Men hur Jonas Sjöstedt kan tro att löften om hård vänsterpolitik efter valet 2014
ska locka väljare är gåtfullt. Ett parti med 5-6 procent väljare,
kanske 17 riksdagsledamöter, ska styra politiken? Måste partiledare vara så naiva och
bortkopplade från verkligheten i officiella sammanhang? Man kan tycka vad man vill om statsminister Fredrik Reinfeldt men ibland visar han en välgörande saklig attityd till politiken och dess trots allt begränsade möjligheter. Exempelvis i sin debattartikel 18 augusti 2012 där han tackar ja till Annie Lööfs oförankrade inbjudan till dopp i hennes badtunna i Maramö.
Säkert är Reinfeldt inte mer tilltalad än de andra partiledarna över den föreslagna reprisen på Maud Olofssons mysträff i Högfors 2004. Men han inser att om Centerpartiet, som balanserar på fyraprocentspärren, faller ur Riksdagen är det adjö till Alliansregeringen och makten. Bättre bita i det sura äpplet och ge Centern åtminstone någon tyngd.
Att media ids använda begreppet ”den rödgröna oppositionen” och slå ihop Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i en hypotetisk regering efter valet 2014 är märkligt. Sannolikheten för en koalition mellan Sveriges båda ”arbetarpartier” Socialdemokraterna (34 procent väljarsympatier) och Moderaterna (27 procent) är troligen större än en ny rödgrön röra. ”En stark regering för landets bästa i en svår tid” – hur låter det? Ett lika säkert fundament för makten som socialdemokratin fram till 1970.
Internationellt
Den internationella klimatdebatten har också gått i stå. Inga fräscha utmanande klimaträddarförslag, typ vita hustak eller ”speglar i rymden”. Däremot en uppluckring av kraven på klimateffekter. Förr krävdes långvariga effekter, minimum 30 år, som kvalifikation. Nu räcker det med en tillfällig värmebölja, regnperiod eller köldknäpp. Man sa: Väder är inte klimat. Den nya formeln är: Utan väder inget klimat.
De ledande klimatbloggarna avspeglar dödläget. Watts Up With That repriserar hockeyklubban och dess företrädare Michael Mann, gör återbesök i Climategate och för en stillsam debatt om temperaturerna i USA; Climate Audit sysslar fortfarande med Phil Jones och delete the decline; bloggaren Pointman letar förgäves efter ämnen med indignationspotential. Svenska The Climate Scam arbetar träget med ett spektrum av artiklar. Dess lösen verkar vara ”droppen urholkar stenen; inte genom sin kraft utan genom att ofta falla”. (Där kommer Andas lugnt beklagligt till korta.)
Det som pågår är ett stillsamt paradigmskifte. Det har uppstått en kritisk massa anomalier som inte låter sig tolkas eller infogas i de etablerade klimatmodellerna som de beskrivs av IPCC och AGW-hypotesen. Särskilt löst sitter anknytningen till människans koldioxidutsläpp. Klimatforskarna har mest att förlora och håller fast vid den gamla uppfattningen lika envist som chefsåklagare Kwast och hans utredare vid polismaterialet i Thomas Quick-skandalen.
Vanligt folk som de representeras i politiska val är snabbare på att överge det gamla. Utan saknad är väljarna, i synnerhet de unga, beredda lämna klimatfrågorna bakom sig. När det går upp för de politiska partierna kommer klimatdebatten att dö.
"Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?"
Djävulens fråga i Michail Bulgakovs bok ”Mästaren och Margarita”
Andas lugnt triggades igång 8 januari 2009 av den då rådande klimatpaniken och det självgoda nedlåtande sättet hos klimatforskarna.
Tanken var att förklara för vanliga människor utan vetenskaplig bakgrund några av sammanhangen i klimat- och miljödiskussionen. Min egen bakgrund är marint geo- och biovetenskaplig med ett kryddmått meteororologi.
Sedan några månader fuskar jag också med synpunkter på den ekonomiska katastrofen.
(2011-12-06)
